Knubb på Hammarö

"Knubb"farbor Göstas sommarparadis på Hammarö.

Senaste nytillskottet Mercedes A-klass.

Förstugan till det rikligt utsmyckade huset som ursprungligen byggdes som en liten omklädningshytt på 6 kvadratmeter. (Därav namnet Knubb).

Vy från uterummet med Vänern i bakgrunden.

Gösta använder en Club Car som transportmedel till badet pga en ömmande fot. Betydligt häftigare än rullator!


Uteplatsen vid Vänern.

Gösta i berättartagen.


Club Car "Ludde"

Rollsen från 1975 är fortfarande i bruk tillsammans med en Merca cab från 1976.

(Gösta berättade att han krigsåren 1939-40 som 14-åring körde taxi på dispens. Bland kunderna fanns bl.a. landsfiskalen. Jag antar att detta berodde på brist på chaufförer under beredskapstiden.)

Demonstration av bubbelpoolen med 38-gradigt vatten.

Karlstad

Rådhuset vid torget


Kanalen genom Karlstad trafikeras fortfarande av småbåtar och betjänas av sommararbetande ungdomar.

Klarälven flyter stilla genom staden.

Östra bron från 1700-tal med sina 12 valv.

Sola i Karlstad (t.h.)

Hagagatan 4 Kil

Pappas föräldrahem i Kil Värmland. Här tillbringade jag vartannat år min barndoms jular.

Borgarsyssel museum Sarpsborg

Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för Lisa att komma in till Borgarsyssels friluftsmuseum i Sarpsborg.





Anders vid den offentliga skampålen utanför kyrkporten. Lisa hotade att slänga nyckeln i brunnen.

Borgarsyssel Museum ble stiftet i 1921 og ligger ved ruinen etter Nikolaskirken fra omkring 1115. Museet dokumenterer og formidler kulturhistorie fra hele Østfold fra middelalderen og fram til nå. Borgarsyssel Museum har fylkesomfattende samlinger fra Østfold, og er et friluftsmuseum med et 20-talls antikvariske bygninger.

Sarpsborg

Sarpsborg er ifølge funn og utgravinger Norges tredje eldste by. Den ble grunnlagt under navnet Borg i 1016 av Olav den hellige. Kongen seilte med sine langskip opp Glomma, men måtte stanse da Sarpsfossen forhindret videre ferdsel på elven. Like ovenfor fossen grunnla kong Olav byen og bygde seg en kongsgård. Byen ble ødelagt av bybrann i 1567. Kong Fredrik II av Danmark-Norge besluttet at byen skulle gjenreises, men nærmere utløpet av Glomma for å gjøre den lettere å forsvare mot angrep fra svenskene. I 1569 ble den nye byen grunnlagt, under navnet Fredriksstad. En del av innbyggerne i Sarpsborg ble boende på tettstedet Gleng, som i dag er en bydel nord i Sarpsborg sentrum.
Med unntak av ruinene etter Maria-kirken og deler av vollen som gikk rundt gamle Borg, forsvant alle spor etter den gamle byen i det store leirraset i 1702, som også tok med seg den gamle herregården Borgargardardr (eller Borgargjerdi, senere Borregaard). I 1839 fikk Sarpsborg fornyet bystatus, med basis i tettstedet Gleng og fergestedet Sannesund.
Sarpsborg ligger sentralt plassert der Glomma stuper ut i Sarpsfossen, og hvor farende folk i tidlig tid måtte ta veien over land på grunn av fossen. Hovedgrunnen til at byen ble gjenopprettet var likevel sagbruksdriften ved fossen, og det faktum at det var blitt mulig å seile med havgående skip helt inn til Sandesund. Borgerne ved Sarpsfossen hadde dermed ikke lenger behov for å bruke havnen i Fredrikstad.
Sarpsfossen var fra 1500-tallet knyttet til sagbruksdrift, med sagbrukene på Hafslund og Borregaard som de mest kjente. Driften ga grunnlag for noen av Norges rikeste og mektigste familier i flere århundrer. Sagbrukene var i drift til slutten av 1800-tallet, men mistet fra 1860 betydning i sterk konkurranse med dampsagbrukene rundt Fredrikstad.
I dag gir dette vannfallet energi til lavtrykksturbiner både for Borregaard og Hafslund. Borregaard bygde en kjempemessig pipe (Borregaardspipa) på 147 meter, som stod ferdig 5. februar 1976, som er blitt et landemerke for byen, og som lett kan sees fra E6 gjennom Sarpsborg. Denne pipa skal rives i 2008, for å gi plass til en ny, mindre pipe som er mer miljøvennlig.

Karlskrona

Stortorget i Karlskrona.

Jordgubbs- och bananpaus i Rosenboms Karlskrona med Rådhuset i bakgrunden.

Kåseberga hamn

Pelle intervjuar en av de två kvarvarande yrkesfiskarna i Kåseberga.

Österlen runt

Ordet Simrishamn faller tillbaka på ordet "simris" som kan betyda antingen källsprång eller vattensjuk mark. Öppna vattensamlingar fanns det i byn Simris som den nuvarande staden utvecklades utifrån. "Hamn" har förstås aldrig betytt annat än hamn, därför blev det Simrishamn.
Till en början var staden Simrishamn ett litet fiskeläge till det som numera är Östra Tommarp, men utvecklades med tiden till centrum för hela Österlen.
Den förste som anföll Simrishamn hette Sigurd Jorslafare som enligt Heimskringla kom seglade till "Svimraros" (Simris) år 1123 och härifrån göra plundringtåg mot Tommarp.
Från tidig medeltid, nämns för första gången S:t Nicolai kyrka i en urkund år 1161. Murarna är uppmurade av hallasten från närbeläget stenbrott. Tornet reser sig med sina trappgavlar och ter sig mäktig mot de låga husen. Kyrkan har varit ett riktmärke för sjöfararna och det är inte konstigt att kyrkan har fått sitt namn efter havets skyddshelgon S:t Nicolaus.
Staden blev under den danska senmedeltiden en viktig hamn för trafik från Skåne till Bornholm. Närheten till denna ö har betytt många förbindelser i form av båtar och färjor under årens lopp. Den svenska tiden var inledningsvis inte lika positiv; stadens skyddande ekskog fick huggas ned på order av svenska armén som inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. Stadsborna sörjde över att de mist en försörjning då ollonsvinen bökade där. Dessutom betydde tullar, restriktioner för handeln med Danmark och Bornholm (som åter blev danskt 1660) m.m. att staden somnade in under en lång tid. En av de få saker som hände under 1700-talet var att det triangelformade Stortorgets ena tillfartsväg åt väster byggdes igen när Bergengrenska gården byggdes.
1800-talet påbörjades en ny storhetstid. Skeppstrafiken tilltog och Simrishamn tillsammans med Brantevik blev några av de hamnar som registrerade flest fartyg. Järnvägen Österlenbanan fick sin ena ändstation i Simrishamn. Även fisket, en annan huvudnäring, utvecklades rejält under dessa år. Trots detta dröjde det till sekelskiftet 1900 innan en riktig hamn där fartygen kunde angöra byggdes.
År 1914 fick staden elektrisk gatubelysning. Kraftiga stolpar av vinkel- och plattjärn sattes upp i alla gator och gränder. Alla stadsbor tyckte nog inte om att se det spindelnätet som klädde himlen, men det blev ljust om nätterna. De gamla gatlyktorna försvann. Många har uttryckt saknad över de gamla gaslyktornas försvinnande och vissa menade att det hade varit bättre att elektrifiera gaslyktorna.
Staden utvecklades långsamt i likhet med övriga Österlen. Bortsett från läderfabriken i kvarteret Valfisken (numera stadsbibliotek),hamnen, fisket och diverse lantbruksföretag utvecklades inga andra större industrier. Efter andra världskriget har staden blivit ett centrum för turismen på Österlen och är något av "Österlens huvudstad" vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer. Pendlingen till Ystad har blivit alltmer omfattande under senare år.

Kiviksgraven, eller Kungagraven i Kivik i sydöstra Skåne, är en 3 300 år gammal gravplats från bronsåldern. I restaurerat skick mäter graven ca 75 meter i diameter och är 3,5 meter högt. Det kan antas vara en av Skandinaviens största gravar från den äldre bronsåldern (ca 1700-1100 BC). Den innehåller en kista som är 3,25 meter lång och ca en dryg meter bred.
Bredarör, som graven kallas i folkmun, är mest känd för sina hällbilder som återfinns på 8 av 10 stenar i gravens hällkista. Det är inte känt vem som en gång begravts här.

En av hällarna
På stenhällarna finns det inristade figurer som föreställer bland annat människor, skepp och djur. Figurernas inramning är speciell och särskiljer graven från andra gravbilder från denna tid. Nyare tiders forskning om bronsålderns hällristningar kopplar symbolerna till handelresande från den tidens högkulturer i Medelhavet. Den begravde torde ha haft en funktion i denna handel.

Åhus är en tätort i Kristianstads kommun i nordöstra Skåne, belägen vid Helge ås norra utlopp i Hanöbukten. Tätorten har cirka 9 000 åretruntboende och en betydande sommarpopulation.
Bostadsområdet söder om Helge å heter Äspet och bostadsområdet mot stranden norrut heter Täppet. Vid Täppet ligger Kantarellenbadet och semester- och konferensanläggningen Hotel ÅhusStrand.

Kåseberga

Vår bostad i Kåseberga





Kåseberga, småort i Ystads kommun i Skåne län. I litteraturen finns Kåseberga omnämnt oftast som en lägesbestämning för den mer omskrivna och utforskade skeppssättningen, känd som Ales stenar, uppe på Kåsehuvud.
Enligt Rune Buntes artikel Fiske och fiskelägen i Skåne har emellertid Kåseberga omnämnts i litteraturen redan under medeltiden tillsammans med bland annat Skanör, Falsterbo, Malmö, Skåre, Ystad och Simrishamn såsom reglerade fiskelägen för fiske och fiskhandel.
Enligt samma artikel hade Kåseberga år 1684 nio roddbåtar och 18 besättningsmän. År 1858 fanns det 24 egentliga fiskare i Kåseberga och dessa hushåll hade en sammanlagd inkomst av 12 600 kronor. Utöver dessa yrkesfiskare fanns ett stort antal binäringsfiskare, till exempel fiskebönder, som snabbt kunde anpassa sig till olika arbetssituationer beroende på konjunkturerna.
Att Kåseberga haft ganska stor betydelse som fiskeläge framgår bland annat av en sammanslagen rangordning beträffande antalet yrkesfiskare, kostnader för fisket samt lönsamheten under åren 1876-1960. Av denna kan man utläsa att Kåseberga bland Skånes cirka 50 städer och fiskelägen legat som nr 17 och 18 under åren 1881-1890 och var då större än till exempel Simrishamn som "fiskproducent". Även under åren 1931-1940 låg Kåseberga som nr 17 och 18 i rangordningen för Skånes fiskelägen medan rangordningen var 39 åren 1916-1920 för att åren 1951-1955 gå upp till nummer 14.
Som en förvandling från Sandhammarens rev skjuter Kåsehuvud ut med närmare 30 meter över havet. Från toppen skymtas Ystad i väster och Bornholm i sydost. Några tiotal meter nordväst ligger Ales stenar.

Ales stenar

Ales stenar är en skeppssättning vid byn Kåseberga på Österlen vid Skånes sydkust. Den består av 59 kvartssandstenar, som vardera väger ungefär 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred. Den är belägen 42 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm.

Ales stenar uppfördes under tidiga vendeltiden omkring 600 e.Kr. Denna uppfattning bygger på kol-14-dateringar av kol och andra organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna.

Området har varit bebott länge och en kol-14-datering av aska från en stensatt eldstad utgrävd just utanför den nordvästra stävstenen var 5300-5600 år gammal.

Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem. Men ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har anläggningen dels inte blivit totalutgrävd, dels blivit hårdhänt restaurerad med bulldozer på 1950-talet. Därför är det är möjligt att man aldrig kommer att få klarhet i den saken.

Ales stenar undersöktes med georadar 2006. Vid undersökningarna hittades spår efter en mindre skeppssättning placerad utanför den stora bevarade skeppssättningen. Den har beskrivits som en "jolle" storleksmässigt. Längre bort fann man ett ringformat dike som förmodligen är rester av en gravhög, kanske en som täckt en stendös från neolitikum. Man fann också spår av en symmetrisk struktur kring skeppssättningen som först tolkades som ett dike eller en palissad: senare insåg man att det i själva verket var gränsen för det område man schaktat av vid restaureringen.

Ystad

Käringarna väntar på pizza.

Smygehuk

Pelle vid Sveriges sydligaste spets. 157 mil till Riksgränsen.

Ales stenar

Tidig morgon vid Ales stenar.

Varberg

Vid Varbergs fästning

Varberg

Första anhalt Varbergs fästning. Pelle begrundar Kattegatt.